Idag när jag kom hem väntade en trevlig överraskning.
Jag hade fått ett brev av en granne från Södergatan (där mitt barndomshem låg), som ofta skötte mig när jag var liten. Hon hade städat på vinden och hade hittat brev som jag skrivit till henne när jag var liten.
Det var så otroligt roligt och berörande att få dessa brev. Två av breven har jag inte skrivit själv, men dikterat. Bara att få se mammas handstil igen efter att hon varit död i mer än 20 år... dessutom så har jag inga handskrivna brev från min mamma. Sedan det allra första brevet som jag författat överhuvudtaget. Stora bokstäver, inga stavfel märkligt nog (kanske fick jag hjälp med stavningen - men jag har nog alltid haft rätt lätt med det) och så ritade teckningar - bla en lucia och något inklistrat kort på mig själv. Jag skriver också till henne att min mormor var sjuk igen och låg på lasarettet och att jag tyckte synd om henne som var så ensammen där... samma känsla som jag har nu när det gäller min pappa ... Den biten fanns tydligen med mig redan som liten.
En riktig guldkornsstund har jag haft förmånen att vara med om. Tänk att hon sparat dessa brev... de är ju mellan 33 och 34 år gamla....
Blev lite tårögd av ditt inlägg. Ooo vad det måste kännas bra för dig att hon hade sparat breven. Att hon sedan tog sig tid att kontakta dig och inte bara kastade bord dem var ju bara för gulligt.
ReplyDeleteTittar in för att läsa ikapp lite. Borde egentligen förbereda morgondagen. Hoppas verkligen att vi ses. Det är så mysigt att läsa dina små inlägg. Du ser livet lite från ovan fastän du tar avstamp mitt i det, och ger mig nya formuleringar och nya sätt att tänka. KOmmer snart tillbaka.
ReplyDelete