Vad tycker du om dig själv? Vilka är dina bästa talanger, erfarenheter, egenskaper, drivkrafter och kompetenser?
- Skulle du säga spontant att du älskar dig själv? Om inte, var tror du den känslan kommer ifrån? Är det något du tror att du skulle kunna ändra på? Hur skulle du göra då?
- Kan du hitta någonting inom dig, en röst, ett minne, en stämning, en situation, kanske från din barndom, som talar om för dig att du inte skulle vara värd att älskas? Kan du med dina vuxenögon se att den som sa det, eller gjorde något mot dig så att du trodde att det var så, inte hade rätt att göra så? Eller kan du med dina vuxenögon se att det som hände inte betydde att du inte kunde vara älskad, utan någonting helt annat?
- Kan du se någon parallell mellan dina känslor för dig själv och hur du ser på andra människor?
Man skulle kunna säga att den här processen att börja acceptera, respektera och till slut älska sig själv handlar om att bli den förälder till oss själva som vi alla önskade att vi hade när vi var små. Den som ger fullständig ovillkorlig kärlek, oavsett vad vi gör eller är.
Det behöver inte betyda att vi därmed tycker att våra föräldrar har gjort ett dåligt arbete - tvärtom, vi kan med ännu större kärlek konstatera att de gjorde sitt bästa med det bagage som de kom med. Vi kan tacka dem för deras arbete och förklara (för oss själva) att nu tar vi över. Vi blir, äntligen, vuxna.
No comments:
Post a Comment