Konsten att säga förlåt...

Det här lilla ordet förlåt, kan sitta långt in hos en del... Varför förstår jag egentligen inte...

Jag har lärt mig att säga förlåt om jag gjort ngt galet på ett eller annat sätt av min pappa. De få gånger vi hade ngn dispyt under min uppväxt så kom han alltid och satte sig på sängkanten och bad om förlåtelse om han hade gått för långt. Jag minns hur jag tänkte när jag var liten - att om jag gör fel då ska jag kunna prata om det och be om förlåtelse och verkligen mena det och det har jag faktikst tagit med mig.

Föräldrarnas säkring i detta hushåll gick å det grövsta en dag vid middagsbordet förra veckan. De brukar inte gå samtidigt - vi brukar tack och lov säkra ur vid olika tillfällen, dock ej denna gång. Jag var så arg så mitt vanliga vokabulär inte räckte till. Det kom en hel del korkade saker ur min mun (som brukar kunna hålla en rätt bra nivå vanligtvis), bl a att en av döttrarna var just hur korkad som helst osv. Vi gick åt skilda håll och sedan när allt lugnat ner sig, ropade jag på henne och vi pratade ut. Jag förklarade att jag verkligen blivit provocerad, varför jag blev så arg och att jag gick för långt. Att hon absolut inte är korkad, och att ingen ska få henne att tro det - att hon kan allt hon vill om hon bara vill. Vi hade en bra dialog.

Läste just ett citat om förlåtelse:
Forgiveness does not change the past, but it does enlarge the future.
Paul Boese