I morgon har min mamma varit död i 21 år... Jag minns måndagsmorgon den 3 november 1986 som om det var igår. Jag var 19 år - hade flyttat hemifrån sedan ungefär ett år tillbaka, bodde ihop med en kille som precis åkt iväg till Boden där han gjorde lumpen.
Telefonen ringde strax före sju på morgonen. Det var nära nu... mamma hade varit medvetslös sedan strax före sex någon gång. Min ena syster hämtade mig och vi åkte direkt till sjukhuset. Kring halv åtta någon gång drog hon sina tre sista rosslande andetag och så lämande livet min mamma. Alldeles för tidigt...
Jag flyttade hem till pappa och bodde med honom på veckorna, när min kille var i lumpen.
Begravningen minns jag inte så mycket av, det är nog enda gången jag har tagit något lugnande. Det var i allfall min allra första begravning som jag var på och vi tog farväl av henne inne i kapellet.
Idag var jag hos min åldrande pappa och jag frågade om han ville följa till graven och tända ett ljus i morgon och det ville han. Tänk pappa om du vetat att du skulle leva åtminstone 21 år längre än mamma. Ja, tänk sa han, det hade jag aldrig trott - att det skulle bli så.
Åren går så otroligt fort. Första tio åren tänkte jag på min mamma varenda dag. När våra döttrar föddes kändes det så tydligt att det saknades en mormor. Mamma var väldigt barnkär...
Efter hennes död mindes jag bara hur hon såg ut när hon var sjuk. Det tog rätt lång tid att minnas hur hon såg ut innan sjukdomen.
Min mamma var en väldigt stolt kvinna, så det var lite svårt att nå henne under sjukdomstiden. Hon ville verkligen vara mamma och den som skulle ha omsorg om sina barn - inte tvärtom. När jag sov hos henne på sjukhuset och jag var där för att avlasta pappa och där för mammas skull för att hon skulle kunna slappna av, så kunde hon säga: Sov nu - jag är ju här, så du kan slappna av osv.
Mamma blev sjuk när jag var drygt 16 år, dessa tre år var en resa mellan hopp och förtivlan, men mest förtvivlan. Jag förstod rätt snabbt att det inte skulle gå så bra och det är rätt jobbigt för en 16-årig tjej att inse det. Under dessa år lärde jag mig en hel del, både rent praktiskt men också mognadsmässigt och mentalt. Mycket av det jag kan har jag lärt mig på egen hand, och ofta lite baklänges ;-)! Men jag kan och det funkar!
Många är gångerna när jag har saknat att ha en mamma som t ex kom hem till mig och hjälpte mig att dona och pyssla lite eller kom förbi med en påse nybakta bullar (för att inte tala om hennes fantastiskt goda köttbullar och en köttbullsås som man hade kunnat dricka - så god var den!), en mamma som bara ringde och ville att vi - mor och dotter skulle gå på stan och ta en fika, eller en mormor som ringer och bara måste umgås med sina barnbarn, en mamma att vända sig till för att få råd och stöd m.m.m.m. i all oändlighet....
Men så blev det inte...
För några månader sedan hittade jag ett handskrivet brev som jag skrev strax efter min mammas död. Det var otroligt sorgligt och smärtsamt att läsa vad jag kände då - en ledsen, förtvivlad ung kvinna...
Åren går, men minnerna består.
ReplyDeleteMen varje höst och speciellt tiden före och kring jul finns mamma alltid i tankarna.
Jag minns hösten 2000 när jag satte nyckeln i lägenhetsdörren efter att ha varit inne i stan och plötsligt fick en ingivelse att jag skulle gå in och ringa till mamma......och hur förvånad jag blev över att tanken och känslan kändes så verklig, hon hade ju varit död i snart 14 år då.
De senaste fyra åren sen jag också fick barn har hon dykt upp i mina drömmar ibland t.ex att hon står och diskar hemma i mitt kök.
Och en som ofta har dykt upp i mina tankar de senaste åren är mormor, och hon dog ju redan 1974.
Kom att tänka på vår storasysters ärvda mammaring som inte gick att hitta någonstans och som hon gärna hade velat haft på sej på din 40-årsdag ( och bröllopsdag) och som plötsligt hittades dan därpå i en korg som hon hade letat i flera gånger och till och med tömt upp och ner. Jag minns att jag sa då _ Att det var väl inte meningen att du skulle ha den på dej, det var Kyra mamma ville vara nära just den aktuella dagen.
Visst , mamma gick bort alldeles för tidigt, men vi kan alla vara tacksamma för de åren vi fick med henne. Hon hade mycket att ge....och hon gav.
Syster Kelu
Mamma finns nog med oss någonstans ändå, om än jag inte direkt känner hennes närvaro.
ReplyDeleteVet att då S:et höll på att drunkna, sa en synsk vän att mamma fanns med henne som hennes skyddsängel. Tänker på Jenny som vakande när hon var liten och så tydligt kände mammas/farmors doft i kudden och var säker på att hon varit där. För att inte tala om den gången glashjärtat föll ut ur glaset när jag och pappa satt och pratade om mamma...
Jo, minnena är många med mamma och hon var en givare. Känns skönt att minnas bortom sjukdomen som först bara fanns på min näthinna. Men just på hösten i början av november då är det mest sjukdomsminnen...